Jag älskade pappa så mycket, han var min gud när jag var liten.

Det är när jag är i 9årsåldern som jag minns att han började göra mig ledsen. 

I tonåren hatade jag honom.

Idag är jag fortfarande rädd för att göra honom besviken eller arg.

Hon, min dotter och min pojkvän är det bästa som hänt mig.

Hon är 35 år men man kan säga att hon är som en 7 åring, fast en 7åring med 35 års erfarenhet!

Jag älskar henne men jag har börjat förakta henne för att hon dricker, röker och är tjock.

Det är ingen saga, det är sant.

Det är berättelsen om mina erfarenheter av en syster med utvecklingsstörning, hatet och kärleken till min pappa, mitt dåliga samvete över min mamma och mina tankar om detta.

Jag lever inte det livet idag, jag lever precis så som jag och min man vill och därför känns det som en saga, det är förträngt på något vis men nu när jag av någon anledning börjat fundera över det så skulle man kunna tro att det är en saga, något som skrivits för att underhålla och beröra.

Min familj bor på annan ort.

Nu vet jag att jag flydde när jag började på universitet. 

Många, nästan alla jag kände under utbildningen, flyttade tillbaka till sina "rötter".

Jag hade redan bestämt mig för att ALDRIG göra det.

Nu vet jag att det har med min familj att göra. Jag älskar de men jag vill inte, orkar inte ha de så nära. De suger musten ur mig.

Jag har pappa, mamma, storasyster, storebror, lillebror.

Min syster är utvecklingsstörd och ni som tycker att jag ska kalla det för förståndshandikappad eller något annat förfinat och filat ord får gärna tycka det men vad vi än kallar det så har min syster en störning i utvecklingen...

Min lillebror är idag lika arrogant och har precis samma översittarfasoner som min pappa men som liten var han en riktig toffel, han var svag och kompisar styrde honom lika lätt som jag själv gjorde.

Min mamma är en superkvinna, hon har kämpat så hårt hela sitt liv där allt började med en frånvarande pappa, en naiv och ensam mamma och sen var hon ensamstående till min syster. Mamma har fått överleva min systers alla år på sjukhus, försäkringskassan, utbildning, tungt jobb, ekonomiskt ansvar o.s.v Svårast för mamma har väl varit hennes dåliga samvete över att så mycket tid gått åt min syster. Jag var aldrig önskad, mamma ville ha en son. Tänk att hon erkänt att när jag kom ut så sa hon att hon och pappa skulle försöka igen och inte ge sig förrän hon fick en son.

Min mormor bad till gud för att min lillebror skulle bli just en lillebror. 

Med detta kom jag i kläm men det gjorde väl inte så mycket för jag har alltid varit oroligt självständig och aldrig behövt mina föräldras stöttning.

Eller har jag klarat mig på egen hand för att mamma gav så mycket kärlek till min lillebror och för att min syster krävde så mycket tid?!

Jag älskar min mamma och älskade mamma under tonåren, för då var hon snäll mot mig...hon köpte mig...

Jag var pappas tjej fram till tonåren, sen förstörde han allting.

Han höll mig för hårt, han skällde för mycket, han anklagade mig, han straffade mig men belönade mig aldrig, han flydde. Jag har i alla år varit rädd för honom, rädd för att göra honom besviken eller arg för då blev han en jävla idiot alltså och behandlade en på ett jävligt otäckt översittare-sätt, precis som idag. Han gör jävligt irriterande pikar, ger onödiga kommentarer och om man säger något så säger han att han skojar.

Naturligtvis är det något fel på hans barndom som gjort att han har ett behov av att trycka ner andra och idag kan jag säga ifrån och ha någon form av förståelse när han biter tillbaka och tycker att han inte sagt något fel.

Ett exempel på en av hans onödiga kommentarer är följande;

- Varför flyttar ni inte tillbaka hit? frågar mormor

- Ni kan ju flytta dit vi bor. svarar jag

- Nä, fy fan. Den som väljer att bo där är ju för fan inte klok!

HALLÅ! Vi bor där och nu sa du att vi inte är kloka och du är jävligt medveten om vad du sa!

Vem är jag?

Jag är 26 år idag, bor i en stor stad med min pojkvän och dotter.

Jag har världens bästa yrke, varje dag älskar jag att gå till jobbet. Att gå ur sängen hatar jag men jobbet är fantastiskt.

Jag är blond, jag är smal (lite småtjock på mage, lår och rumpa efter graviditeten), jag är GLAD. 

Jag har MÅNGA vänner, jag är omtyckt, jag är omtänksam.

Jag älskar att shoppa, aldrig på Gina Tricot utan dyra märkesvaror och ofta blir det online.

Alla vill väl alltid ha det men inte har men jag är väl ändå nöjd med det hem jag har...

Varför startar jag denna blogg?

Jag ska försöka, kanske mest för min egen skull, att reda i min barndom.

Jag kanske försöker mig på någon form av självterapi samtidigt som någon annan kanske känner igen sig och får ut något av detta dravvel. 

Varför så hemlig?

Jag vill vara så anonym det går för ALLT JAG VILL är att skriva av mig.